I morse ringde gubben in lite över 4 på morgonen. -Kom ut fort Brenhines är sjuk!! Kastade på mig kläderna och sprang ut. Brenhines låg genomsvettig i sin box. Satan kolik!! In och ringde, vet svarade inte, ringde till ATG-kliniken som hade stängt, ringde tillbaka till en mycket yrvaken distriktsvetrinär som lovade komma så fort hon kunde.

Ut till stackars Brenhines och försöka få på henne en grimma mellan kramp-attackerna. Bess fick följa med som sällskap och moraliskt stöd. Snälla lilla Brenhines följde snällt med, men var och varannan minut kastade hon sig handlöst omkull. Med huvudet först, körde hon pannan i backen och såg ut som om hon försökte slå en kullerbytta. Det var det värsta jag varit med om, vi gick på gräs så hon inte skulle skrapa sönder sig, och hela tiden tänkte jag på vad Sara och Micke sagt, att dom aldrig gav Luzern för deras hästar fick kolik av det. Så jag förbannade Luzernet och ringde vet och tjatade att hon skulle skynda sig, efter att sett Brenhines kasta sig i 15-20 minuter sa jag till gubben att kommer inte vet snart så får en granne komma och skjuta henne för hon ska inte behöva lida så här, och helt ärligt så trodde jag att hon hade tarmvred och att vi skulle få skjuta henne iallafall. Precis när vi såg ljuset från vets bil kastade Brenhines igen, och jag tyckte att jag hörde en liten fis. Men jag var inte helt säker. Hon kom på fötter igen och vet svängde in på stallbacken.

Jag hade hela tiden oroat mig för hur vi skulle klara att ge henne den kramplösande sprutan, eftersom hon kastade sig hela tiden, men jag hade nog hört rätt , det var nog en liten fis jag hörde för Brenhines slutade kasta sig. På frågan om hon hade tarmvred svarade vet att så ser ingen häst med tarmvred ut, dom är mycket sämre!!! Ja då vill jag aldrig uppleva det tänkte jag.

Brenhines fick en spruta,och den svarade hon fort på,  febern gick ner från 40,1 till normal på 20 minuter, men smärtpulsen var svårare att få ner, den låg på 60 länge..

Efter en stund fick hon gå ut och gå och springa med husse, och vet vågade åka hem. Vi satte på henne ett tjockt täcke och så fick hon en liten, liten tuss ensilage. Och stackars liten vad trött hon var, hon stod där med sitt tjocka täcke och ögonen bara föll ihop hela tiden. Så gubben kunde få åka till sitt jobb, bara 20 minuter försenad, tur att han har förstående arbetsgivare hi hi, alltså Micksarna.

Hemma var nästa dilemma att jag skulle åka på jobb, så sonen fick ta ledigt från skloan och gick hela dagen ut och gick med Brenhines 10-15 minuter var timma och gav henne en liten sudd ensilage var gång. Vid lunch fick hon litegrann väldigt blöt betfor och på eftermiddagen "gick hon på toaletten" så då fick hon gå ut några timmar med dom andra.

Nu ska vi vara väldigt restriktiva med hennes kraftfoder.

Jag är så tacksam mot min familj, dom är världens bästa alltså!!!! Och duktiga och snälla Tobias som skötte Brenhines så bra och plikttroget och dessutom lugnade mig när jag ringde hem femtioelva gånger.

Brenhines kommer säkert att tappa en hel det i hull, och det känns ju väldigt tråkigt nu innan hon ska iväg till Mia, men hon lever och det är huvudsaken, för hon är allas favorit med sitt milda vänliga lynne och sin tillit.

Puh vilken pärs